Meny

Kulturkrönikan: Mer svärta, tack.

Skriven den 25 mars, 2012

Av: Viktor Jerner

Hur många gånger har man inte dragit igång en film som lovande börjar ge sig in på lite mörkare vatten för att sedan i slutet knytas ihop med en smörig, förutsägbar och tråkig knut? För mig händer det här ständigt. Det är som om att filmer blir mörkare och mörkare men ljusare och ljusare på samma gång. Hjältar ska vara hårdare, relationer ska vara mer komplexa och de teman som tas upp ska vara djupare. Allt det här är kanonbra, men samtidigt som vi kan se den här positiva utvecklingen så går det på motsatt håll när det gäller grundstruktur och slut.

 

Istället för att våga gå hela vägen med svärta, komplexitet och mörker stannar man precis innan målgången och tar fram den förlegade instruktionsmanualen igen, instruktionsmanualen som berättar hur man gör mainstream-publiken nöjd. Eller hur man tror att man gör mainstream-publiken nöjd, rättare sagt. Allt ska vara lyckligt, ljust och perfekt. Alla ska älska varandra, problemen ska lösas och alla frågor ska besvaras. Det här är – enligt mig – att grovt underskatta publiken. Visst, många sätter sig i biosalongen för att fly det som finns utanför dörrarna, men de som är redo för en utmaning är säkert minst lika många.

 

För mig är det allt som man tar med sig hem från biosalongen som är det mest intressanta. De frågor, funderingar och känslor som dröjer kvar är det som faktiskt betyder något och höjer de riktigt bra filmerna över ”vanlig” medioker underhållning med kort liv. Om alla frågor besvaras och alla problem är lösta när eftertexterna rullar lämnar man filmen på duken när man går ut, vilket är tråkigt.

 

En film från förra årets som lyckades med att stanna kvar på allvar var Terrence Malicks ”The Tree of Life”. Trots att det snart gått ett år sedan jag såg den dyker den upp i mina tankar någon gång varje dag, minst. Den har blivit en del av mig och hur jag tänker, den lever kvar. Filmen är ett enda stort frågetecken och de enkla svaren är obefintliga, vilket har gjort den till en vattendelare. Vissa lämnade salongen efter bara 30 minuter medan andra – inklusive mig själv – förtrollades likt aldrig förr. Så fort jag nu funderar över stora frågor som meningen med livet eller högre makter är det ”The Tree of Life” jag kommer tillbaka till, det är den som jag kopplar ihop frågorna med.

 

”The Tree of Life” kan tolkas som både mörk och ljus, pessimistisk och optimistisk, men rent generellt tycker jag ofta att de filmer som lämnar publiken med intressanta frågor går åt det mörka hållet. ”Mainstreamfilm” är ofta ljus och enkel, vilket gör att svärta automatiskt för med sig något annorlunda, något avvikande och något värt att fundera lite extra över. Joe Carnahans ”The Grey” (2012) är inte i närheten av lika komplex som ”The Tree of Life”, men ändå har den lite av samma frågeväckande effekt. Det är just när man vågar gå förbi det ljusa och förväntade som frågorna frodas och Carnahan gör det genom att kasta oss och sig själv ner i djupaste mörker.

 

Just nu blir tyvärr klimatet i filmvärlden hårdare och hårdare, vilket förmodligen innebär att det kommer bli ännu fler satsningar på säkra kort i framtiden. Finansiärer, producenter och Hollywood-bossar har hittat ett system som de utnyttjar till fullo. För att få saker och ting att kännas fräscht görs vissa ingredienser lite svartare, men själva slutprodukten går i mål på samma förutsägbara sätt som tidigare. Förhoppningsvis tröttnar den breda publiken till slut på få samma sak varje gång de går på bio. Mer svärta, frågeställningar och oförutsägbarhet, tack

Foto: Fox ”The Tree of Life”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *