Kämpar vidare

20120106-112030.jpg
Jag måste börja ta hand om mig själv! Tiden flyger! Alla verkar vara bra på att säga nej. Göra saker dom vill. Jag har alltid utgått från vad andra vill och behöver för att det är ju det vi är här för, hjälpa varandra! Men det är dränerande om man inte får tanka någonstans. Det är absolut inget martyrtänk, ingen uppoffring. Jag älskar att känna mig behövd. Så det är egotänk att alltid finnas för andra. 😉 Jag fick av min farfar alltid höra, när jag var liten och han skrämt livet ur mig genom att smyga upp bakom eller hoppa fram bakom ett hörn, att om man blev så rädd hade man någonting att dölja. En av anledningarna till att jag alltid vill förklara allt hela tiden. Berätta, lägga ALLT på bordet. För att ingen ska känna att det finns ngt annat än det jag säger och gör. Det är både enkelt och väldigt komplicerat. Enkelt för att man vet var man har mig ( en vän håller inte med mig), komplicerat för att det verkar obekvämt för vissa. Det ber jag om ursäkt för. Jag är verkligen INTE felfri. Långt ifrån. Jag har skrikit åt mina barn. Jag är inte den mest konsekventa mamman. Jag sköter som sagt inte om mig själv!! Det har jag skjutit framför mig eftersom jag alltid varit stark och utan krämpor. Om man inte räknar mitt högerknä som besvärar mig emellanåt från att ha legat i sträck efter lårbensbrott och nästan 3 månaders sjukhusvistelse. Jag har haft så mycket jobb, väldigt lyckligt lottad där också. Men så spökar tanken att om någonting händer mig blir mina barn föräldralösa! Det finns inga pappor i deras liv. DET är en väckarklocka om någon. Skäms på dig Mia som misshandlat dig själv och din kropp och slagit bort alla tecken på utmattning, utbrändhet och misskötsel av fysiken! Efter utredning på Sophiahemmet under större delen av 2011. Hjärnröntgen. Arbetsprover. Långtidsregisrering av EKG. Otaliga blodprov…….. Är det konstaterat att jag är utarbetad och slut. Alla reserver är tomma! Men jag vill och kan inte sjukskrivas. Jag har försökt hålla skenet uppe. Men folk har märkt. Men efter några månaders kamp/jobb. Har jag pö om pö kommit tillbaka. Jag börjar känna hunger i trötthet igen. Min hjärtklappning är borta. Jag kan andas lättare.  Jag är tillbaka i spåret om än i mycket mindre skala än innan Charles kom till jorden då jag sprang milen varje dag. Jag vill bara må bra igen. Och jag är på väg. Det är inte fult att ta hand om sig själv. Det är en investering. Så jag jobbar fortfarande med att känslomässigt bli av med det dåliga samvetet jag burit med mig sedan barnsben, psyket är starkare än …… Jag vet att det bara är känslor. Det är JAG som styr. Nu styr jag åt rätt håll! Tack alla ni som bidragit till denna knuff och stöd. Tror inte ni vet många gånger vad ni gör och betyder fast jag talar om det. Tro mig. Ni är underbara. Tack. Njut av denna makalöst vackra dag!
Rundan runt Djurgården är inte så lätt och lång som den brukade. Jag spottar och fräser. Blodsmak. Håll. Ont i knät. Men jag är skyldig mina barn och vänner att vara glad och frisk!

En tanke om “Kämpar vidare

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *