Stalker

Det är lätt att glömma bort att mina ord här går ut i cyberspace för alla att läsa. Ni där ute kan ta del av mina tankar och känslor. Jag har bett alla strålande Gazets här, som bloggar och skriver krönikor, att dom INTE ska vara för utlämnande. Inte för personliga.
Detta för att jag själv har haft stalkers. Under åren flera riktigt knasiga. Jag vill inte det ska hända ngn. Polisen kan inget göra. Man är rädd och blir lätt paranoid när en total främling berättar vad man haft på sig, var man har varit och med vem. Detta pågick under många år. Två hade jag ingen aning hur dom såg ut eller vilka dom ens var. Hemligt nummer. Mitt hittade dom bland annat via bilregistret. En hade sett mig i en affär, följt efter och skrivit ner mitt registreringsnummer. Jag är inte hemlig för fem öre. Jag har inget att dölja. Jag är öppen. Men såklart vill jag inte få någon att bli obekväm. Inte heller vill jag bjuda in obehagligheter.
Det är här mitt inlägg nu hittar roten. Jag har många vänner. Jag har otroligt många bekanta. Jag vill GE när jag umgås. Jag vill förmedla värme och trygghet. Att vara en låg, tom, urvriden trasa är inget jag vill belasta mina medmänniskor med. Jag har använt bloggen som min dagbok. För mig själv.
Det är det ju inte!!! Långt ifrån. Min vackra, underbara man har jag pratat om här. Han är inte som jag i den bemärkelsen. Han misstycker inte om jag berättar hur skicklig fotograf han är och vilken fantastisk karl jag tycker att han är. MEN han vill inte liksom många, många andra att man blir för personlig. Här har jag har delat med mig av tankar och känslor som aldrig var menat som ngt dumt. Jag är mycket hjärta och känslor. Det har jag fått betala dyrt för. Mina inlägg har varit terapeutiska. För mig. Min stora kärlek är fantastisk och jag saknar honom så. Men jag vill och kan inte ringa honom när jag vill och behöver (eller messa har ju mest varit min grej). Jag vill inte heller prata med folk om detta. Jag ältar för mig själv. Har gjort det här, i min dagbok. Jag vet att allt blir bra. Jag sörjer kärlek som borde få njutas och levas ut men som idag inte får blomma. Man träffar sällan eller aldrig människor som berör som denna man gjort.
Han är överallt i mig, i hjärtat, under min hud, i mina tankar…. Alla mina sinnen upptas av honom. För att det var VI som möttes. Han kom till mig. Nu vill han gå. Ingenstans på vägen har det funnits minsta tvivel om att det är vi som ska åldras ihop. Bilutställning och cruising har vi kvar att göra. Mycket väntar där ute på att vi ska uppleva tillsammans.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *