Färdigplåtade i magiskt sommarland. Ljuset är drömskt. Jag försöker njuta, le men det fastnar…. Tomheten ekar i mig, jag SER ljuset, men KÄNNER det inte. Jag slog i tån och bröt ihop. Gick in i en stenmur och fick värsta blåmärket, märkte ingenting. Jag stirrar ut i tomma intet. Jag visste var vi var på väg. Visste inte hur länge det skulle dröja innan han sträckte mig handen. Öppnade sig. Men visste att vi var på väg. Han bad mig vänta, jag hade väntat på honom och gör det fortfarande. Vi skulle åldras ihop. Vi var varandras…. Visste att ljuset var vårt, framtiden…. Varför, när vi var så nära, kastade du in handduken.
Denna lilla krabaten som jag fann krälandes på fotoväskan tar sin tid. Men han kommer fram. Det skulle vi också göra. Det är ALDRIG för sent. Kärleken är starkast!