Sömnlös i Stockholm…..

Tog lite frisk luft i natten och detta mötte mig: Man har rullat ut röda mattan på Karlavägen. Snyggat till cykelbanorna och det känns som det kommer att göra cyklisternas framfart lite säkrare. Halkskydd inför stundande istid helt enkelt. Min egen säkerhetsutrustning är undermålig. Jag talar om den känslomässiga. ; Har sedan länge haft disciplinen att gå och lägga mig runt eller innan midnatt. Det har varit skönt på sitt sätt. Gett fler timmars sömn än jag annars skulle fått. Men jag är ensam, som alltid, igen. Jag mår bra av lugnet på natten. Jag har legat sömnlös otaliga nätter och vridit mig i sängen. Jag är en stark kvinna som har ett liv jag är glad och tacksam för. Allt jag har hyllar jag och är tacksam för….. Utom ensamheten! Jag avskyr att alltid sitta ensam. Jag bjuder hem folk ständigt. Men alla har sitt. Jag ger mig ut när tillfälle ges. Min dörr alltid öppen, det till trots är jag ensam. Jag är i svaga ögonblick inne på att det har med mig som person att göra, men jag vet att jag är en generös och glad person. Jag är lååångt ifrån perfekt. Men att bli behandlad som en spetälsk bara för att man är singel känns inte kul (för att citera Carrie i SATC). Så har det ofta varit genom åren när folk träffar partners och inträder andra faser i sina liv… Då åker jag ut. Jag förstår att allt ändras då, men det gör inte mindre ont i mig. Jag har öppnat mig några gånger i livet för möjligheten att själv få möta kärleken och få allt det jag drömt om. I fyra år valde jag att hålla allt som är jag på paus när mannen som hade fått mitt hjärta och förtroende skulle ta tag i allt som var så jobbigt. Han bad mig ge honom tid, han bad mig vänta. Jag försökte ibland fråga vad jag väntar på, livet på går ju NU, det stressade och gjorde honom arg. Han fortsatte sitt liv som om han inte var i en relation, det som var annorlunda för honom var att han i 4 år hade någon han kunde sova hos som alltid fanns där när han kände för det. Men kvällar, helger och semestrar ville han inte planera med mig utan hålla öppna för att han inte ville känna sig låst? För att han visste inte om han var på humör då? Eller helt enkelt kunde annat bättre dyka upp? Det gjorde så ont, mer än jag kan uttrycka i ord, att aldrig få vara en självklar och naturlig del i hans liv. Varför gjorde jag det? Jag ser mig själv som en überromantisk, lojal och trofast person, i kubik och kvadrat. Min övertygelse om att kärleken övervinner ALLT får mig att inte försvinna, drunkna. Jag vägrar backa på det. Sedan kan man inte påverka hur andra människor handlar och säger. Man kan välja att lita på dom och det har jag gjort, kalla mig naiv. Det har jag många gånger blivit kallad. VAD är fel med att lita på folk när dom säger saker, lovar saker? Vädjar till ens hjärta och vänskap. Pengar och kärlek ska man tydligen inte vara generös med. Jo, om man får tillbaka. Men snacka om moment 22!!! Om man inte GER hur kan man då förvänta sig att FÅ? Men jag var ensam i den relationen, han behöll sitt ungkarlsliv och kom på kvällarna för att sova och gå. Han projicerade sin ångest och sina rädsla på mig och jag blev medberoende. Helt vansinnigt har det varit, att jag trodde han menade allvar. Jag trodde på honom, jag litade på honom. Allt hemskt han varit med om…. Jag lovade att inte svika honom utan att stanna och visa att JAG INTE ÄR NÅGON SOM SVIKER. Men jag svek mig själv i detta, jag lurade mig själv att tro på honom för jag var förälskad och jag trodde ju. På oss och kärleken. Men han ville ju aldrig, jag litade på hans ord istället för att gå på hans handlingar. Länge har jag levt, men jag verkar aldrig få grepp om detta. Man måste ju kunna lita på och vara ärliga mot varandra. Man hittar vägen tillsammans. Det är inte tiden som gör att saker faller på plats. Jag tror inte att det bara handlar om att hitta ”den rätta” och sedan är man hemma. Att VILJA SE varandra och dela livet, uppleva tillsammans är en förutsättning för att utvecklas och bygga något stort ihop. Men VAD vet jag?! Finns inte många i min ålder som inte varit gift eller har delat livet med någon. Tåget har gått för min del, att få drömma och planera om en familj tillsammans med en man. Att dela vardagsbekymmer som rör barn och hem. Men som jag sa så vägrar jag tro på annat än kärleken. Vad har jag annars levt för? Jag är ju tillfreds och nöjd, och lyckan kommer till mig lite då och då. Men saknaden och längtan är stor så självklart prioriterar jag kärleken. Det är ingen självuppoffring eller att förminska sig själv. Det är ju att visa respekt och tillit. Jag är helt unik och exklusiv! Jag sviker inte, inte någonsin! Det handlar inte om dålig självkänsla eller dålig självbild. Det handlar om investeringar jag gör i fel män. Men jag har varit öppen och trott att det är rätt att vara öppen, generös och självklar. Att man inte ska spela spel, det har jag tagit upp och fått medhåll om att det är inget vi ska behöva hålla på med. ; Jag har träffat män som fejkat framtiden för att få det dom vill ha i nuet. Män som talar om oss i VI-termen. Det är VI nu, VI ska göra si och VI ska ha det så….. Att få höra ordet VI är stort för mig som aldrig fått uppleva det och att få känna mig delaktig i ”VI” är mer betydelsefullt än alla ni som fått uppleva TILLSAMMANS med någon kan föreställa er. Jag har aldrig bott med en man. Aldrig varit förlovad eller varit nummer ett för någon. Aldrig delat drömmar och längtan med en man. Det är sorgligt. Det är slöseri på en bra kvinna! ; Men jag är van att vara ensam. Jag klarar mig själv. Behöver ingen man, men längtan finns. Jag mår bäst TILLSAMMANS, ironiskt va? Jag är ingen som behövt bevisa för mig själv eller andra att jag inte behöver någon utan klara mig själv. Det har bara blivit så. Jag har varit tvungen att göra det man måste göra som ensamstående, frilansande mamma. Jag har ju alltid varit mamma, ensam mamma, i 21 snart 22 år. Har accepterat att jag inte kommer att få uppleva det jag alltid trott varit självklart när man möter en man som säger att han älskar dig och vill leva med dig. Men när män kommer och ställer till det utan en tanke på att ta ansvar för någonting skakas hela jag. Allt väcks till liv. Rädslan slår till, men jag kämpar för att få lugn. Min tro på att kärleken övervinner ALLT håller mig upprätt! Det är inte bara jag som påverkas, mina barn och min omgivning får också känna av det så klart. Det har varit sorgligt hur jag känner att jag har svikit mina barn i kärlekens namn. Ville visa att efter regn kommer sol, och så är det ju. Men jag har ju varit övertygad om att man måste VÅGA för att det ska bli så. Jag har vågat. Inget annat har varit möjligt för mig, för hur ska man annars kunna möta någon och få vara på riktigt med någon? Det har jag fått eloge av många för; mitt mod. ; Jag har två söner som är kärleksfulla och otroligt empatiska, det gör mig så stolt. Idag kan jag se min stora son respektera och verkligen hylla sin flickvän och visar henne så mycket omtanke och uppskattning att jag är än mer övertygad om att det är rätt att tro. Det har hoppat över mig på vägen bara. Men jag gläds verkligen åt andras lycka. Jag gör det. Men visst gör det ont varje lördag jag åker iväg och hjälper en brud göra sig fin för att möta sin blivande make och lova honom att älska i nöd och lust. Eller när jag ser alla underbara män runt mig som är ”på riktigt” med sina partners. Men jag är stolt att jag reser mig och vågar. Jag har inte berättat min historia. Långt från det. Bara lite tankar i natten………….. ; ; ; ; ;