Som om inte tårarna var tillräckligt med blött. Att himlen öppnat sig är för min del lättare. Jag menar det är inte så påtagligt med min frånvaro, min dimma, min smärta. Medmänniskor ler och skrattar mer när solen skiner. Det är både upp och ner att se allt grönt och härligt i våren. Har inte kunnat njuta av allt underbart omkring mig. Allt har varit i ett töcken.
Paniken har överskuggat förnuftet.
Jag studsar upp. Du klev upp tidigare än mig, ljudlöst smög du ut och satte på kaffet. Synen av dig i köket, doften av kaffet… Omtanken är underbar. DU är underbar! Vad är det som händer när hela världen rasar? Jag skrattar och älskar! Det kom av sig, jag blev så osäker när jag inte fick känna mig delaktig i ditt liv. Jag hanterade det dåligt. Du gjorde inget fel, jag tolkade fel och fastnade i min osäkerhet. Jag vill ju ge dig allt. Det är jag som fått dig att bli osäker och misströsta. Förlåt. Jag har skött detta hemskt dåligt, min rädsla och förtvivlan tog över. Jag är kvar, din Mia är här!