Min vän Johan. Finns mycket att säga om honom. För många år sedan kom han in i mitt liv genom att han började på Mikas och blev min bokare under några år. Eller pimp som han kallade sig själv. Sedan dess har vi dragits med varandra. I vått och torrt. Med vissa uppehåll, han försvinner när han är i relationer. Men det har man förståelse för. Att simma ”in the sea of love” är ju vad alla vill. Han tar mig i kragen när han tycker jag behöver det. Han torkar mina tårar. Han får mig att skratta.
Igår hjälpte han mig att rensa det sista i mina garderober. Denna gången var det svarta klänningar som fick åka ut om dom inte är snälla mot mig. Det vill säga får mig att se bra ut. Jag har förresten Givenchy stövletter på bilden. Eftersom jag har blivit jeanstjej sedan ett par veckor tillbaka då jag köpte mina första jeans sedan 90-talet (då jag var med Paula Dockens i Brasilien och plåtade med Marcus Oliveras och Paula insisterade på att jag visst kunde ha jeans) har jag införskaffat mig ytterligare par, dessa på bilden är svarta. Tranparenta toppen är från xxx?.
Vi skrattade så att vi tjöt. Så mycket har jag inte skrattat på länge. Underbart befriande. Förlösande när man mått som jag har mått. När jag nattade min lilla skrutt i går fick jag riktigt ont i hjärtat. Han sa med gråten i halsen; ”– Mamma du säger alltid att ett skratt förlänger livet… Men du har varit så ledsen, så länge…..” Älskade lilla prins! Jag blev så rörd av hans tankar och oro. Men förkrossad att så många människor har påverkats av en människas sätt att hantera saker. Jag förklarade och försäkrade honom att mamma är stark som en oxe. Jag är frisk och att allt kommer att bli som vanligt igen.
Jag älskar dig också Johan. Tack för att du står ut med mig. Men jag står ju i och för sig ut med dig också. 😉