“Jag står naken inför er…” Jag hoppas på att kunna ge er, men jag tror att jag även kommer att få mycket av er. Jag är ringrostig i bloggvärlden. Jag har åkt som en flipperkula runt i spelbordet som kallas livet. Alla slag och smällar gjorde att jag började tro att jag var gjord av volframkarbid. Ensam om allt, bildligt och bokstavligen våldtagen, i kylan, frilans, ensam, inget sammanhang tutade jag ändå på som en glad skit och var stolt över att jag var en bra människa. Alla har sitt dom kämpar med. Stolt över den jag var. Med värderingar och moral som fick mig att gå rakryggad och stolt. Lojal så det är löjligt. Men så mötte jag någon som fick veta ALLT om mig och min historia, försökte till och med skjuta bort denna person i början och i flera år. Jag invaggades efter år av försäkran om att jag var säker och trygg. Efter några år vågade jag till slut ta ner garden. Släppte in helt och fullt. Jag var aldrig säker och trygg med hen och det har gjort att jag till slut gick sönder. Det skall vi inte gå djupare in på här och nu. Men det har gjort mig stor skada, fick diagnosen PTSD, skada som har förändrat mig som person.
Men så kom jag på för ett tag sedan att jag lever. Om än inte lika stort och starkt som tidigare. Men jag lever.
Det tänker jag fortsätta med. Leva för att bygga upp en människa som jag kan vara lika stolt över idag som innan jag gick sönder. Jag har filtrerat bort mycket i mitt liv de senaste åren. Jag har gjort många förändringar.
Eftersom jag är en människomänniska. Med det menar jag att jag tycker så mycket om att ha kontakt med människor. Trivs med att ha sällskap. Skapa tillsammans. Har ett perfekt jobb för det och har i många år verkligen njutit av livet, yrket, människorna runt mig, skapandet jag gör med mina händer oavsett om det är styling, sömnad, måleri, snickeri, trädgårdsarbete…
Med IT-åldern har jag känt att min själ kvävs. Vi som människor isoleras. Det har varit svårt för mig att hitta min plats när jag inte behärskar denna hårda kalla teknik. Min styrka har ju alltid varit att kommunicera med människor öga mot öga. Jag bloggade för många år sedan och ser fram emot att möta er här då det inte är helt naturligt med Facebook och Instagram för mig. Jag tycker om kameran. Är lite av en linslus så det är inte det. Det är ngt med att det känns forcerat trots att jag är mig själv. Inget filter.
HÄR, vid tangentbordet, har jag lättare att uttrycka mina känslor och tankar.
Ni får följa mig bakom kulisserna på jobb och privat. På så sätt kan vi som inte ses så ofta som vi vill ändå ha koll på varandra.
Kärlek och respekt!