Liten Charlie vill gå till Grand som vi brukar när Christopher förärar oss med sin närvaro vid middagstid. Sagt och gjort… Försökte få in dom på Lydmar. Men icke, det ville dom inte. Tog 3 minuter så hade dom fixat bord åt oss fast allt var upptaget!!! Mina killar! Jag tycker kvällens hovmästare påminner lite om Eric Gadd. Sekunden efter tanken tänkts så dyker mannen himself upp med sin söta fru Cornelia. Han tittade åt vårt håll och jag skrattade till, men hälsade inte. Han såg rakt på mig, men såg ingen igenkänning alls hos honom. Blev glad av att se dom, har inte bara gjort jobb med Eric genom åren utan med båda tillsammans. Jaja. Lite kul som händer i mitt huvud! Efter honom så rusar Robin in och bara kastar en svepande blick över rummet. Det var nog inte mig hon letade efter för hon såg också rakt genom mig. What the… Jag fattar… Hahaha. Men för någon inte känner sig så het just nu så kändes det verkligen som bekräftelse på att jag är osynlig och ”ingen”. Jag vet att det inte är så såklart! Men i den stunden högg det i hjärta eftersom jag för nån månad sedan satt och mös med min man just exakt vid det bord vi blev tilldelade ikväll. Usch vad jag ältar. Men det säger ”dom” att man ska göra.
Men så kommer jag tillbaka till Stunden. Här och nu som jag är duktig på i vanliga fall, riktigt duktig på!!! Och ser dessa otroligt vackra killar. Så varma och empatiska, generösa och kreativa och jag tackar som alltid för att jag har fått äran och förtroenden att följa dom genom livet.
På Grand vill Charlie bara ha deras hamburgare, Christopher tog Ceasarsallad och jag åt anka. Som alltid delikat. Men hade nog behövt kött istället.
Detta är jag! Så känner jag mig!